Envishetens ansikte

Härom kvällen kollade jag på Grannfejden på tv3play.
Där var en man som var så negativ och envis att jag aldrig hört nått liknande.Han var negativ programmet igenom,även när allt var löst.Ingenting var bra,inte ens det som tekniskt omöjligt kunde vara negativt,var det ändå.Inget hade svaret ja eller bra. 

Så fruktansvärt att leva så.Så fast i sin offerroll å bitterhet.
Det är bra att vara envis,men när det vippar över å dosen blir för stor,då förlorar man bara på det själv.
Har gått å tänkt på denna pessimist till gubbe.
Hur bra kan man må när man är sån?
Det känns som att en del människor gör pessimism till sin personlighet,å om dom skulle sluta upp med det så blir dom förvirrade,vem är dom då?